Jag lärde mig en viktig läxa genom att älska någon som inte älskade mig tillbaka

Mar 20, 2019

Jag mötte honom för första gången för fem år sedan. Då trodde jag att jag hade mött den ende person jag skulle tillbringa resten av mitt liv med.

Den man jag träffade rev alla mina känslomässiga murar och nådde min innersta själ. Jag hade aldrig känt så förut, och jag ville att det skulle hålla. Jag kände en samhörighet med honom som jag aldrig hade upplevt med någon annan. Jag kunde öppna mig för honom på ett sätt som jag inte var van vid - känslomässigt.

Denne man väckte något i mig som jag inte trodde var möjligt. Han satte igång något djupt inuti - det var som ett ljus som tändes inuti mig. Jag kände en passion tillsammans med honom som jag aldrig känt förut. Det var som jag hade blivit befriad från en bur som jag inte visste att jag befann mig i.

När det hände, kändes det faktiskt som jag verkligen levde i en kärlekshistoria. Men, det visade sig dock att jag levde i en lögn som endast verkade vara det jag ville ha. Hela förhållandet och min uppfattning om själva relationen var bara en illusion.

Det är för att jag blev förälskad i en man som inte kunde älska mig på samma sätt som jag älskade honom. Jag älskade honom mer än han kunde ge tillbaka. Det resulterade i en av de mest smärtsamma och chockerande insikter jag varit tvungen att handskas med.

Smärtan var bedövande när jag insåg att han aldrig skulle kunna älska mig på sättet som jag älskade honom.

Jag vill dock inte förneka att detta var en viktig del av mitt liv. Även om saker och ting inte gick som jag hade planerat, så kommer läxan jag fick lära mig av förhållandet för alltid att finnas kvar. Han må ha varit mitt största misstag i livet, men det visade sig att han blev en extremt viktig läxa som jag var tvungen att lära mig.

Han var den som slutligen lärde mig att det är oerhört viktigt att vara ärlig mot sig själv. Han lärde mig att jag behövde värdesätta ärlighet till varje pris. Jag blev nästan ögonblickligen förälskad i honom. Det tog inte lång stund för mig att inse att han var personen som jag ville tillbringa resten av mitt liv med.

Emellertid, när veckor och månader hade passerat var det som om jag dolde sanningen för mig själv.

Jag började inse att han förändrades. Han verkade inte längre vara mannen som jag ögonblickligen blev förälskad i. Men, jag var envis. Jag ville inte tro att saker inte var som jag hade inbillat mig att de skulle vara.

Jag ignorerade varningarna som omgav honom och vår relation. Jag såg dem men vägrade att syna dem mer ingående.

Jag var aldrig sann mot mig själv under denna period. Jag ljög för mig själv då jag lade ner all min energi på att ignorera sanningen framför mig. Jag stod inte ut med att tro på att det vi hade inte var var äkta.

Jag önskade så desperat att han bara skulle berätta för mig hur mycket han älskade mig. Jag önskade så desperat den kärlek och tillgivenhet jag ville ha att jag ignorerade det faktum att jag inte fick någon kärlek från honom. Innerst inne, visste jag att det vi hade inte var på riktigt. Det tog mig alldeles för lång tid att verkligen erkänna att det inte var jag. När jag gjorde det, var smärtan ännu värre.

Han var personen som slutligen lärde mig att inse att alla inte är värde din tid eller uppmärksamhet. Även om vi håller fast vid iden att något är menat att vara. Om det inte är rätt, kan inget vi säger eller gör ändra på saken.

Han var aldrig i stånd att ge mig den kärlek som jag så desperat ville att han skulle ge. Jag ville känna mig säker i vår relation, men med honom skulle det aldrig hända.

Det var min unga ålder och oerfarenhet som var orsaken till mina känslor. Jag önskar att jag var lika klok då som jag är nu. Jag skulle gladeligen ha förstått att saker inte stod rätt till, även från första början.

Jag skulle aldrig ha tillåtit mig själv att bli involverad i en djup och farlig förbindelse. Jag var dåraktig och ignorant över hur saker och ting var. Emellertid har jag lärt mig att vissa människor inte förtjänar din kärlek och tillgivenhet. Jag är glad att jag lärde mig av erfarenheten, oavsett hur sårad jag kände mig vid tidpunkten.

Har du haft erfarenhet av sådana förhållanden? Vad tänker du om det? Berätta för oss i kommentarerna och dela inlägget med andra!